Medelhavsstenskvätta i Ljungby maj 2003

Posted
Tisdagen den 20 maj var en händelserik dag i Ljungby. Drott och Redbergslid skulle spela SM-final i handboll och LIF skulle möta Elfsborg i fotboll i Svenska cupen. Det stora samtalsämnet i stan dagarna före var vilken match man skulle se. Jag och min fru Kerstin bestämde oss för handbollsfinalen. Precis innan vi skulle gå, ringde Rolf Nilsson och sa att han hade en fågel i trädgården som han inte kunde artbestämma. Han beskrev den som stenskvättestor, med brett svart streck genom ögat, svart under hakan, mörka vingar och lite beige på nacken. Han sa att han sett många vanliga stenskvättor när han varit på Öland och en sådan var det inte. Den liknade mer en Medelhavsstenskvätta men den skulle ju inte finnas här. Fågeln hade varit till och från i deras trädgård sedan den 18 maj och Rolf och hans fru Silva hade med hjälp av fågelboken försökt att bestämma den. Det här lät ju väldigt misstänkt, så jag frågade om det gick bra att jag och Kerstin kom och tittade på fågeln. När vi kom hem till Rolf och Silva på Dackevägen 28, satt stenskvättan på staketet och vi såg direkt att det här såg spännande ut. Vi fick komma in och titta på fågeln inifrån deras hus, där man kunde studera den på nära håll. Efter lite bläddrande i fågelboken, kunde vi konstatera att det var en Medelhavsstenskvätta. Jag åkte och hämtade Göran och Margareta Lindh för att de också skulle se så bestämningen var riktig. Efter att Rolf pratat med grannarna, larmade vi ut fågeln på club 300:as larmsystem. Vi ringde också snabbt runt till skådarkompisar i trakten. Fågeln var sedan kvar i området under hela onsdagen. Under de här två dagarna besökte hundratals fågelskådare Dackevägen för att titta på Medelhavsstenskvättan. Vi tackar Rolf och Silva för att de ringde oss och till att de var så positiva till att fler skådare skulle få se den. Nämnas kan att även TV, radio och lokaltidningen uppmärksammade händelsen. Jag och Kerstin missade handbollsmatchen men underhållningen på Dackevägen var av allra högsta klass. /Roger Karlsson

TOFSLÄRKA I LJUNGBY 12/4 – 28/4 2001

Posted

Tidigt på morgonen den 12 april hittade Fredrik Svensson en mystisk lärka när han arbetade i centrala Ljungby. Eftersom han inte hade någon kikare med sig ringde han till mig och Kerstin och bad oss komma och hjälpa till med artbestämningen. Det visade sig vara en  tofslärka han hade hittat, vilket han från början misstänkt. Sedan hjälptes vi åt med att ringa runt till våra skådarkompisar och tipsa om den fina obsen. Jag pep ut den på Club-300:s sökarsystem och sedan var det hela igång. Folk ringde under hela dagen och ville veta om den var kvar. Under påskhelgen var det massor av skådare från södra Sverige och tittade på lärkan.

Under de första dagarna höll fågeln främst till vid Lilla Torget och Roddys konditori för att sedan flytta sig till Kvantums stora parkeringsplats med angränsande järnvägsvall. Det var en trevlig plats, för här kunde vi se fågeln från vårt köksfönster. Under de följande 14 dagarna hade vi ständigt en tub uppställd i köket för att då och då kunna titta på lärkan och alla tillresta skådare.

Den 28/4 kl 20.00 observerades den för sista gången. Vi beräknar att minst 500 skådare har varit och tittat på lärkan. Både Tofslärkan och skådarna väckte stor uppmärksamhet bland ortsbefolkningen.

Roger Karlsson

STENTRAST I AGUNNARYD 13/5-14/5 1999

Posted

Det var en kylig dag i mitten av maj, närmare bestämt den 13:e. Anders Carlsson, Roger och jag hade varit i Össlöv och tittat på vadare på en översvämmad åker, där vi bl a såg 44 svartsnäppor, 38 gluttsnäppor, 1 småspov och 1 dvärgmås. Vi bestämde oss för att göra ett kort besök vid Huliesjön för att titta efter en rörhöna som hade hörts där tidigare under dagen. Därefter åkte vi tillbaka mot Össlöv. Vid Prästorp stannade vi för att se om där fanns några vadare. Då ringde Rogers mobiltelefon. Det var Evald, som berättade att Krister hade ringt och sagt att det fanns en stentrast i Agunnaryd. (Nämnas kan att det tog lång tid för Krister att övertyga Evald om att det inte var ett skämt.) Evald, som just då befann sig vid de översvämmade åkrarna i Össlöv, skulle vänta på oss där för att vi skulle åka gemensamt till Agunnaryd. Nu inleddes draget med stort D. I ilfart åkte vi mot Agunnaryd. Under resan dit ringde vi runt till skådarkompisar för att berätta vad som var på gång.

Klockan 15.15 anlände vi till Palms väg 8 i Agunnaryd, där Tomas Norlins far Lennart bor. Ut genom dörren kom Krister och frågade: Såg ni trasten? Nä… Ni skrämde iväg den när ni kom. Typiskt, nu kanske det är kört. Vi steg in i bilarna och väntade och efter en kort stund dök den upp på en liten grusväg vid huset mittemot. Wow! Fågeln var osannolikt vacker med blågrått huvud, roströd undersida, mörkgrå rygg med en stor vit rektangulär fläck. Krister berättade att Lennart Norlin hade sett fågeln dagen innan. Han såg att det var en trast men något liknande hade han aldrig sett. Han ringde sin son Tomas och beskrev den. Efter att ha tittat i fågelboken kom de tillsammans fram till att det måste ha varit en stentrast. Dagen efter vid elvatiden dök trasten upp igen och Tomas fick se den också. För att vara på säkra sidan ringde han Krister, som fick vänta i tre timmar innan den visade sig. Därefter tog Krister kontakt med oss.

När alla sett den fint, bestämde vi oss för att vi måste larma ut den till övriga skådare i landet. Vi började med att informera grannarna om vad som var på gång och ingen hade något emot att vi larmade ut den. Vi konstaterade att det fanns goda parkeringsmöjligheter vid skolan och bygdegården. Därefter ringde Roger in den till Club 300:s rikslarm. Anders och Roger gick upp till skolans parkering för att möta den väntade anstormningen av skådare. Efter en halvtimme dök de första skådarna upp från Växjö. Sen var det fullt ös under hela kvällen med folk från Halland, Skåne, Blekinge och Västergötland. Vi beräknade att 200- 300 skådare såg trasten under kvällen. Flera långväga skådare, som kom efter mörkrets inbrott, övernattade på skolans parkering. Enligt ortsbefolkningen var det mer än 500 personer som tittade på stentrasten under fredagen. Även under lördagen var där folk och letade men då var trasten borta.

Enligt artikeln i Smålänningen tyckte ortsbefolkningen att vi skött oss bra och visat hänsyn. Detta var fjärde fyndet av stentrast i Sverige. Den första hittades död i Filipstad, den andra sågs i Abisko, den tredje i Holmträsk i Västerbotten och den fjärde i Agunnaryd. Närmast häckar arten i södra Europa. Det var således en smärre sensation. Vem var det som påstod att 13 är ett olyckstal?

Kerstin Karlsson

Tornuggla i Hovdinge 1998

Posted

På fredagskvällen den 20 november ringde Fredrik Svensson från Kvänslöv till mig. Han berättade att han hört ryktas om att en tornuggla skulle ha setts och även fotograferats i grannbyn Hovdinge någon gång under veckan. Själv befann han sig på Öland under helgen och kunde inte undersöka det hela. Eftersom Fredrik trodde att det kunde vara sant, beslöt jag  mig för att försöka ta reda på om det låg någon fakta bakom ryktet.  Lördagen den 21 november ringde jag därför till Marie Abrahamsson, medlem i fågel-klubben, som bor ute i Hovdinge. Hon hade inte hört något men lovade att fråga om någon visste något. På söndagen ringde Marie. Hon hade fått reda på att Björn Pettersson, en av hennes närmaste grannar, hade tagit bilden. Hon hade varit och tittat på den och kunde konstatera att det verkligen var en tornuggla. Jag tog kontakt med Björn och åkte och tittade på bilden och fick nu reda på hela historien. Den 15 november hade en kvinna från Angelstad kört igenom Hovdinge på väg till Ljungby. Hon såg en uggla sitta på vägkanten. När hon ca 20 minuter senare var på väg tillbaka hem satt ugglan kvar. Hon gick ut och tittade på den och eftersom den inte lyfte, trodde hon att den var skadad. Hon hade sett några jägare en bit bort och vände tillbaka till dem. Björn Pettersson följde med henne. Han såg direkt att det var en tornuggla och eftersom han hade en kamera i bilen tog han en bild på den. Därefter lyfte den och flög upp i ett träd och satt där ca en halvtimme innan den flög vidare. Ugglan sågs sedan till och från av byborna fram till den 18 november, då den av några flickor sågs flyga runt bland hästarna i ett stall.  Trots att det var flera dagar sen ugglan setts beslöt Fredrik Svensson, Krister Wahlström och jag att under måndagen den 23 november försöka hitta ugglan. Vi sökte igenom alla lämpliga byggnader i byn utan att hitta den. Vi var också ute flera kvällar under den följande veckan och spanade efter tornugglan men förgäves. Det var otur att ingen visste hur ovanlig ugglan var och kontaktade någon i fågelklubben direkt. Ännu värre kändes det när min fru kom hem och talade om att kvinnan som hittade ugglan var en av hennes arbetskamrater. Hon hade inte förstått hur ovanlig ugglan var förrän hon läste om den i Smålänningen den 23 november och därför inte sagt något på jobbet. Den 17 januari ringde Arne Pettersson, far till Björn, och berättade att han hittat ugglan död på loftet i det stall där den senast setts. Ugglan såg tunn och uttorkad ut och hade troligen varit död en längre tid.
/Roger Karlsson